Lille Antun ”Tova” Stipančić med sin förste tränare Josip Trupković.
När det gäller skönlitterära verk med pingisinnehåll så är utbudet givetvis skralt. På svenska språket närmast obefintligt. Att klä sport i litterär dräkt brukar inte slå väl ut, och pingis är inget undantag. Men efter en omläsning av den finlandsvenske författaren Petter Lindbergs ”Kalkutta 75” från 2008 så måste jag tillstå att den har sina förtjänster trots trubbig korrekturläsning och en del sakfel. Det här är en biografisk roman om den jugoslaviske bordtennispelaren Antun Stipančić, ”mannen med den gyllne handleden” en världsspelare på sin tid, och enligt både Bengt Grive och JO-Waldner den spelare som hade det bästa bollsinnet av alla. Stipančić dog 1991, bara 42 år gammal efter cancersjukdom.
I Kalkutta 75 låter Petter Lindberg jugoslaven återuppleva sitt bordtennisliv från sjuksängen. Från barn- och ungdomsåren och framåt. En ganska dyster och sorgesam berättelse tar form. Medaljens baksida. Drömmen om framgång och berömmelse. Svårigheterna i livet utanför sportvärlden. Tillkortakommanden i relationer. Upplösningen i känslor av förlust och förtvivlan. Ingen upputsad yta. Inget tingeltangel. Visst kunde man önska att författaren hade låtit porträttet av både huvudkaraktären och en del andra figurer fördjupas något, men som skildring av en spelare och hans tragiska livsfärd är den ändå trovärdigt och varmt tecknad. En trevlig och lite exotisk bonus är att vi får en glimt av ett land som inte längre finns, av familjevardagen i det socialistiska Jugoslavien under kamrat Titos ledning.
De pingistekniska beskrivningarna kanske haltar lite ibland, men trots det är romanen av intresse för den genuint bordtennisintresserade. Flera av mina barndomshjältar träder fram, inte minst legenden Dragutin Šurbek vars namn glänste på den efterlängtade racketstomme med konkavt handtag som jag önskade mig och slutligen fick greppa den välsignade julaftonen 1976. Och inte går det för en pingisentusiast som är född i mitten på 60-talet att säga nej till en roman som bjuder på rader som dessa:
”Tova, titta hur han maskerar sitt slag”, kunde Dragutin säga och vänskapligt puffa mig i sidan när vi båda satt i det jugoslaviska båset och följde med Istvan Korpas match mot Chou Lan-Sun. Dragutin Surbek var några år äldre och redan en erfaren spelare. Jag hade sett honom spela två matcher i den här turneringen och hans uthållighet och hårda slag hade gjort intryck på mig. ”Ser du hur han leker med Istvan?” Dragutins fråga avbröt mig i mina funderingar och jag kände mig lite skamsen över att jag inte följde matchen, utan lät mina tankar sväva bland den rymliga arenans takkonstruktioner.”
”Mitt första pingisbord var litet, ojämnt målat i en kraftig blå nyans och så långt från ett Stiga Expert man någonsin kunde komma. I själva verket var det vårt köksbord, samma bord där familjen åt sin middag, vid vilket jag läste mina läxor och vid vilket jag suttit uttråkad med skolboken framför mig och tänkt på livet i Mississippideltat som vår fröken läst om eller på Nadjas bröst som jag skymtat sommaren innan. Nu fick bordet tjäna som underlag och pappas tidning blev ett perfekt nät när man vek den några gånger och stadgade den en smula med lim. Fortfarande minns jag hur han svor och anklagade mig och Boban för förlöjligande av Titos gärning när vi en gång av misstag hade klistrat ihop tidningen så att bilden på vår store ledare hamnade på sidan med dödsannonserna. Misstaget hindrade oss inte från att spela. Något måste väl Tito också bjuda på, tänkte vi, och drömde om ett riktigt pingisbord, ett sådant som fanns på partiavdelningens klubblokal dit mina föräldrar ibland gick för att lyssna på något föredrag. Just ett sådant bord längtade vi efter och länge tjatade jag på min far och betonade vikten av motion och en sund hobby. Till slut gav han med sig och lovade mig och mina bröder ett pingisbord, på villkor att vi skötte skolgången exemplariskt. I mina öron klingade fortfarande pappas ord när jag skyndade genom kvarteret för att berätta den goda nyheten för Boban. Upp för kullen rusade jag, förbi farbror Stankos trädgård med fruktträden som han och hunden svartsjukt bevakade hela sensommaren, över familjen Milenkos gård där den unga hustrun vinkade till mig genom fönstret, och fram till Bobans hus. Jag klev på utan att knacka och möttes av ett förvånat ögonpar. ”Vad gör du här”, undrade Boban. Jag satte mig på hans säng och förklarade andfått hur Ivan äntligen gett med sig och lovat snickra ett pingisbord åt oss. Boban sken upp och påbörjade en match mot en osynlig motståndare. Det såg så lustigt ut att jag måste göra honom sällskap. En lång stund spelade vi pingis utan vare sig boll eller racketar. Först när Bobans mamma stack in huvudet i rummet och oroligt undrade vad vi egentligen höll på med, ramlade vi omkull på golvet i en tvåmanshög och skrattade hysteriskt. Hon skakade på huvudet och undrade om inte Franca redan väntade på sin son. ”Tova ska få ett pingisbord”, sa Boban och tittade hoppfullt på sin mamma. ”Det är bra”, sa hon tankspritt och gick ut i köket. Jag följde efter och sa att Boban var välkommen att spela när som helst. Sen gick jag hem med glädjebudskapet lindat runt mitt hjärta..”
Ett klipp med bollltrollaren från Balkan ligger på youtube: Sarajevo 1973. Semifinal i VM. Han möter sin överman i kinesen Hsi En-Ting (som sedan vann finalen mot Kjell Johansson på två berömda kantbollar i skilje). Petter Lindbergs bok ”Kalkutta 75” är utgiven av Söderströms förlag.
乒乓球杂志 / Pingisjournal 